Bara om det står SKOLA på huset….

Genom åren har arbetskraftsreserven klarat förändringar i produktionen. Industrialismen drog nytta av arbetarklassens män och sedermera kvinnor. De blev allt från truckförare till förmän. De besatte poster i politik och samhälle. Arbetskraftsinvandringen gav oss välstånd i Koreaboomens efterföljd och byggde folkhemmet. När barnen växte upp klarade de utbyggnaden av förskolan och vården.

Idag ser vi, när 40-talistgenerationen drar sig tillbaka, stor brist på arbetskraft. Samtidigt som vi har många som inte anses anställningsbara. De må vara drop-outs, slow-starters eller nyanlända. De kan har valt fel i skolan, flytt från krig och misär eller helt enkelt ännu inte funnit sin plats. Gemensamt är att de saknar arbete och lever på miniminivå. Graden av egenmakt, den som kommer med inkomst, är låg. Individer som behövs men kanske inte upplever sig som behövda. Individer som många anser skall piskas till jobb. Människor som ska motiveras genom att straffas. Redan bräckliga, ofta traumatiserade, som ytterligare skall förnedras genom budskapet om att det enda de kan få är ”enkla” jobb.

Låt oss vända perspektivet. Samhället behöver alla medborgare. Alla människor har kunskaper. Alla kan lära. Alla kan bidra. Eller som Per Albin Hansson sa för snart 100 år sedan: ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet”.

Vi måste helt enkel återigen börja se vandra som de tillväxtresurser vi är. Vi måste inse att sedda och bekräftade människor växer. Och att om man inte behövs i samhället så behöver man inte heller samhället. Stig Arne Bäckman har ägnat stor del av sitt liv åt arbete tillsammans med de svaga och tagit en vidare familjeansvar i folkhemmet än många andra. URKRAFT i Skellefteå visade människors potential och Stigge började söka efter hur kompetens och kunskap erövrade utanför den byggnad som betecknas SKOLA kan dokumenteras. Han fann SeQF. En europeisk standard, erkänd av Sverige som borde vara implementerad som en brygga till vårt gängse sätt att validera kompetens. En brygga in i betygssystemet. Ur detta föddes ett valideringssystem med tonvikt på grundläggande branschdefinierade kunskaper på nivåer under gymnasiekompetens.

Utvecklingen kan synas spiralformad. Industrin, så sent som på 70-talet, lät den nyanställde gå parallellt med yrkeskunniga för att lära sig jobbet. De jobben var långt ifrån enkla, men man var snabbt inne i produktion och sysslade med learning-by-doing som vi idag säger på svenska. Kanske är det dags att att damma av den metoden igen? Inte som en saliggörande lösning, inte som universalmetod överallt, man kanske som en instegsmodell. Som kan leda vidare till jobb eller stimulera till utbildning. Tillsammans med Stig Arne Bäckman har jag på uppdrag av Skandia – idéer för livet identifierat köpcentret på Frölunda Torg som plats för ett system där människor kan få validerad praktik. Vårt koncept bygger på enkelhet, tydlighet och engagemang. Praktikanterna skall veta vilket kunnande de skall få intyg på efter praktiken. Praktikgivarna skall veta vad som praktiken skall innehålla. Alla skall ha valt sin plats, och de som ger praktiken skall välkomna den som kommer till arbetsplatsen. Om det blir något krakel som har vi en modell att lösa det. Vi kallar det CentrumAkademin. Vi tror att det behövs Innanförskapare! Därför gör vi just detta.

Att alla deltagare får ett bevis för sitt lärande gör beviset till en inträdesbiljett till andra jobb och andra arbetsgivare. Till skillnad mot den gamla industrin där man ofta blev låst. Att kompetensbevisen beskriver färdigheter gör anställningsbarheten tydligare. Vi tror nämligen att i valet mellan arbetskraft med dokumenterad kompetens och okvalificerad men billig så är valet självklart för de seriösa. Och. Den som tar det första steget mot egenvärde och egenmakt ökar sin lust och möjlighet att gå vidare till utbildningar och nya jobb. Eller gå mot en formell utbildning…

Vi testar nu metoden på Frölunda Torg men för diskussioner med olika intressenter om hur konceptet kan tillämpas i bostads-/industriområden. Vår övertygelse är att många små företag är en outnyttjad kraft i arbetet för att engagera vår tids arbetskraftsreserv.

Utbildningsindustrin

Nya industrin och staden (2)

Utbildningsindustrin

Patrick Quist ringde. Berättade att Linköpings kommun var i Malmö. Frågade: Vad tycker du jag ska prata med dom om? Lansera bostadsmässetanken sa jag. Lars Hågbrandt var stadsbyggnadschef i Linköping. Vi, tillsammans med Jonas Sjölin, kom att arbeta med grundidéerna kring det som i höst visas i Vallastaden. Den grundläggande frågan var var? Vilket område skall exploateras? På 70-talet beslutades att en ny sorts universitet skulle etableras i Linköping. I sann modernistisk anda placerades denna industri (!) på en åker långt ifrån stadskärnan. I samma anda byggdes så småningom en science park. Min fråga till Lars var: Finns det mark att bygga på för att sammanlänka stadens kärna med universitetet? Jodå, Valla. Lars tog dessutom fram ett stort antal alternativa platser. Alla byggherrar tyckte Valla var det sämsta alternativet. Ett c- troligen d-läge.

Argumenten för Valla var dock grundade på fakta och ekonomi. Linköpings Universitet har 18 150 studenter på Campus Valla och drygt 2 000 anställda. Verksamheten omsätter 3,7 miljarder (inklusive Norrköping och Lidingö samt universitetssjukhuset men Valla dominerar stort). Grovt räknat får studenterna 170 miljoner i studielån och bidrag – i månaden. Den ekonomiska effekt Mjärdevi Science Park har kan läggas till. Att detta kan bilda bas, såväl till volym till ekonomi, för att bygga Vallastaden är förstås självklart! Idag talar heller ingen av byggarna i Linköping om Vallastaden som ett uselt läge….

Utbildning är en av våra nya ”industrier”. (I min förra blogg tog jag upp den andra). Svenska städer har insett det och tävlar om att utvecklas som högskoleorter. Perspektivet är ofta att utbildning kommer att lägga grund för framsteg, innovationer och företagsamhet. Alltför sällan diskuteras vad verksamheten i sig har för betydelse och vilka effekter den har för stadens ekonomi och stadskärnans utveckling. Läggs högskolan på åkern får man en effekt, läggs den i stadskärnan en helt annan. Sitter studenterna på kaféerna i centrum blir stadslivet intensivare samtidigt som en väsentlig ekonomisk kraft tillförs. Kraft som också komet från studenternas kulturella engagemang i musik, teater, diskussioner, debatter grundat på nyfikenhet mötesiver, umgängesiver. Studenterna formar staden. Kolla bara de gamla universitetsorterna, Uppsala, Lund… (Mitt i New York går det minst en halv miljon studenter). Detsamma gäller förstås om personalen på högskolan äter sina luncher, handlar sina kläder, mat, smink, går till frisören, tandläkaren.. i stadskärnan.

Högskolelokaler byggs och hyrs ut av Akademiska Hus. Men de är långt ifrån ensamma som hyresvärdar. Förvånansvärt stor del av marknaden är ickestatlig. Högskolorna bestämmer ju själva vem de vill hyra av. Här finns alltså utrymme för kreativa fastighetsägare i stadskärnorna!

Satt jag på ett stadsbyggnadskontor och hade huvudvärk på grund av en tynande stadskärna, där externa köpcentra utarmar staden skulle jag fundera minst lika mycket på det utbildningsindustriella perspektivet som hur jag kan behålla handeln i stadskärnan. Ty handeln följer de pengar som kommer med kunder. Studenter har inte mycket pengar. Men de är många. Och liksom alla med lite pengar så gör de av med det de har…. Dessutom tillför studenterna en möteskultur som stadskärnan är unik att erbjuda. Var jag fastighetsägare i stadskärnan skulle jag förstås tänka till. Det finns ”industrier” där ute med god ekonomi att hyra ut till!

Pensionärsindustrin

Det kan tyckas paradoxalt att betrakta en så trög företeelse som staden som en levande organism. Byggnader, gator, torg, försörjningssystem tar tid att uppföra, förvalta och ändra. Ekonomin i sig, och de enorma värden som staden representerar, rymmer en konservativ dimension men också en dynamisk förändringskraft. Främst i form av de människor som bebor, verkar och vistas. Hur de organiserar sig i företag, institutioner och sammanslutningar.

Mycket styrs av demografi, vilket är särskilt tydligt i vår tid. Seniorerna (vem vill egentligen vara pensionär) är många, många, många och de styr direkt och indirekt stora delar av vår ekonomi.

2015 fanns 2,1 miljoner pensionärer i Sverige enligt Pensionsmyndigheten. Enligt SCB förväntas folkmängden öka med cirka 833 000 personer under de kommande tio åren. Det är i de äldre åldrarna som den största ökningen väntas. Antalet 65 år och äldre, beräknas öka med cirka 314 000. Under samma period väntas en ökning av antalet barn och ungdomar i åldern 0–19 år med nästan 293 000 och en ökning av personer i de mest förvärvsaktiva åldrarna, 20−64 år, med drygt 226 000 personer. Därefter accelererar utveckling med en markant ökning av antalet 80+ dvs vårdtunga människor, även om vi generellt sett blir friskare.

I debatten förbises ofta att pensionärerna konstituerar en ekonomisk kraft av nästan ojämförlig storlek i samhället. Det är dels genom köpkraft i form av pension, dels den ekonomiska aktivitet som samhället helt eller delvis står för i form av sjukvård, seniorvård inklusive hemtjänst (den genomsnittliga kostnader per individ 2014 var 264 043 kronor (Kommun- och landstingsdatabasen KOLADA). Man skulle kunna tala om en ”tjänsteindustri” riktad mot seniorer.

Den totala utbetalade pensionen gick upp till 368,7 miljarder kronor år 2014. Av dessa var allmän pension 257,3 miljarder kronor, tjänstepension 91,3 miljarder kronor, Privat pension 19,9 miljarder kronor. Lägger man dessutom till den offentligt finansierade servicen ser vi att det ligger en enorm ekonomisk kraft i ”Tjänsteindustrin för seniorer”.

Skriver vi fram detta enligt grafen ovan så förstår vi att den köpkraft som genereras (offentlig och privat) accelererar…

Livet är större än bostaden. När man blir senior och vänkretsen av naturliga skäl mindre blir andra frågor större: Hur och var man träffar folk. Att kunna välja vem och vilka man träffar. Att lätt ta sig till sina vänner och att familj, barn och barnbarn enkelt kan komma på besök liksom kamrater och bekanta. Enkelt kunna nå och nås av nödvändig omsorg. Möjligheten att göra nya bekantskaper. Helt enkelt att se och sedd. När samhället spritt ut de institutioner som man som gammal besöker blir kommunikationerna svåra och tidsödande. Samtidigt som i alla städer samtliga kollektiva transporter utgår till stadens centrum har förtjusta modernister lagt institutionerna, till stor del, i periferin…. Om hälsovården, tandvården, bostaden, motionslokalen, aktiviteter som kulltur och fortbildning, med mera med mera samlas bekvämt i stadskärnan skulle seniorernas liv bli bättre.

En attraktiv stadskärna är en viktig förutsättning för tillväxt i en kommun. Ett levande centrum lockar till sig investerare, besökare, invånare och entreprenörer. Men många städer brottas med tynande centrum i takt med att externa köpcentra expanderar. OBS och B&W hade som idé att sälja billigt i billiga lokaler utanför stadskärnan. Stora ytor för bilar utanför och produkter på lastpallar innanför, skulle göra bilfärden lönsam för helghandeln. Det var då det. Idag har fina butiken flyttat ut till externa lägen. Lastpallarna har ersatts av vindlande ”gator”. Maten har flyttat in och nu senast den flashiga biografen. Alltmer söker man imitera stadskärnorna. ”Köpupplevelsen” har ju varit större i den mysiga stadskärnan, än i köpladan. Då gäller det helt enkelt att bygga ”köpstad” under ett tak… Det senaste åbäket (Mall of Scandinavia) beräknas omsätta 4 000 000 000 SEK årligen.

Men stadskärnan står inte stilla. Nya verksamheter kommer till. Gamla förstärks. Antalet Gym växer, de tar till och med plats i skyltfönstren så att svetten kan få narcissistiska övertoner. ”SPA”-skyltar vittnar om skönhetstrenden tillsammans med nagelkonstnärer, fiskar som äter förhårdnader och ljusrum. Stadskärnan drar också nytta av arbetslivets förändring. Allt fler enmansföretag växer upp, därför ser vi människor på café med en laptop framför sig. Helt enkelt för att de vill vara på en plats där andra finns. Andra har sina möten över en kopp, billigt och bra.

”The economy stupid” konstaterade Bill Clintons kampanjstrateg redan 1992. Av detta märks inte mycket i samhällsplaneringen. Om så vore skulle planerarna klä sina ritbord med funderingar över hur ”pensionärsindustrin ” skulle strukturera staden. Och i stället för att dunders över butiksdöden tillföra staden köpkraft. Allt i syfte att göra seniorernas liv enklare och staden attraktivare. Ett första steg vore att fråga hur människor vill ha det. Ungefär som vi gjorde i UngBo12. Varför inte ett SenBo20?

Utgångspunkter

”Människan bygger staden” hade de klurat ut som slogan. Jag tyckte det var lika djärvt som ”Apor äter bananer”. Föreslog tillägget”… och staden bygger människan”. För kommunistiskt blev repliken. Så kan det gå. Men i vår tid där den urbana karusellen snurrar allt fortare och centrifugalkrafterna, reglerade efter modernismens idéer om var sak på sin plats, slungar verksamheter och människor från stadskärnan finns det skäl att reflektera över hur staden bygger människan, eller åtminstone hur den påverkar oss. Liksom det finns skäl att fundera över vilka som är samhällsbyggarna i vår tid, eftersom de avgör framtiden.

Många känner sig tydligen kallade. Frågan är vem som kallat? Börsen (plånboken), Tillväxten (odefinierad och omöjlig att föra en vettig diskussion om) Marknaden (den där som är styrd av en osynlig hand, dvs pengar) Medborgarna (genom valda ombud som inte formulerat någon egentlig idé) Tjänstemän (förment objektiva men med en egen, icketydliggjord, agenda) Revisorerna (dvs jurister, ekonomer och TVmakare som antingen talar om att inte mycket går att göra, eller i efterskott varför allt var fel och skrämmer så att inte misstag blir omöjliga och med detta all utveckling) Bevararna (med rötter i rivningsraseriet på 50- och 60-talen, som ser samhället och de mesta av dess inslag som ett museum med artefakter) för att nämna några.

Samhällsbyggande är en kontinuerligt föränderlighet. Begränsar gör låsningar i fastlagda planer med definierade ändamål. Det sunda och riktiga i en tidsålder behöver inte vara så i en annan. Industrialismens (modernismen) mått kan rimligen inte vara desamma när all information är tillgänglig överallt. När allt styckas upp och fragmentariseras. När själva industrin designas i Sverige, tillverkas av underbetalda arbetare i varma trakter och säljs på nätet worldwide, får begreppet ”industriområde” måhända en ny innebörd, liksom när 3D-skrivare tillverkar nya kläder av sönderdelade gamla textiler, i en fabriksbutik på gågatan. Modernismen led av tanken att allt går att ordna, allt låsa, i fasta för eviga strukturer. Bostadsområde? Skolområde? Idrottsområde? Äldreboende? ”Var sak på sin plats. Skridskorna i isskåpet” som Lars Forsell ironiserade.

Föränderlighet och flexibilitet är som kaos, dvs granne med Gud. Eller är kanske egentligen Gud? Vilket som. Urbaniseringen och hur vi hanterar den avgör vilka människor vi blir. Genom att forma miljöer, skapa transportvägar, erbjuda tillgänglighet, öppna mötesplatser så vi ser varandra (Rumänska tiggare visar hur världen ser ut…) och varandras värde då blir vi andra människor på gott och på ont. Så kanske slogan borda vara: ”Allt! Överallt?”

Om allt detta tänkte jag blogga i fortsättningen….

Lev väl!

Tommy