Utgångspunkter

”Människan bygger staden” hade de klurat ut som slogan. Jag tyckte det var lika djärvt som ”Apor äter bananer”. Föreslog tillägget”… och staden bygger människan”. För kommunistiskt blev repliken. Så kan det gå. Men i vår tid där den urbana karusellen snurrar allt fortare och centrifugalkrafterna, reglerade efter modernismens idéer om var sak på sin plats, slungar verksamheter och människor från stadskärnan finns det skäl att reflektera över hur staden bygger människan, eller åtminstone hur den påverkar oss. Liksom det finns skäl att fundera över vilka som är samhällsbyggarna i vår tid, eftersom de avgör framtiden.

Många känner sig tydligen kallade. Frågan är vem som kallat? Börsen (plånboken), Tillväxten (odefinierad och omöjlig att föra en vettig diskussion om) Marknaden (den där som är styrd av en osynlig hand, dvs pengar) Medborgarna (genom valda ombud som inte formulerat någon egentlig idé) Tjänstemän (förment objektiva men med en egen, icketydliggjord, agenda) Revisorerna (dvs jurister, ekonomer och TVmakare som antingen talar om att inte mycket går att göra, eller i efterskott varför allt var fel och skrämmer så att inte misstag blir omöjliga och med detta all utveckling) Bevararna (med rötter i rivningsraseriet på 50- och 60-talen, som ser samhället och de mesta av dess inslag som ett museum med artefakter) för att nämna några.

Samhällsbyggande är en kontinuerligt föränderlighet. Begränsar gör låsningar i fastlagda planer med definierade ändamål. Det sunda och riktiga i en tidsålder behöver inte vara så i en annan. Industrialismens (modernismen) mått kan rimligen inte vara desamma när all information är tillgänglig överallt. När allt styckas upp och fragmentariseras. När själva industrin designas i Sverige, tillverkas av underbetalda arbetare i varma trakter och säljs på nätet worldwide, får begreppet ”industriområde” måhända en ny innebörd, liksom när 3D-skrivare tillverkar nya kläder av sönderdelade gamla textiler, i en fabriksbutik på gågatan. Modernismen led av tanken att allt går att ordna, allt låsa, i fasta för eviga strukturer. Bostadsområde? Skolområde? Idrottsområde? Äldreboende? ”Var sak på sin plats. Skridskorna i isskåpet” som Lars Forsell ironiserade.

Föränderlighet och flexibilitet är som kaos, dvs granne med Gud. Eller är kanske egentligen Gud? Vilket som. Urbaniseringen och hur vi hanterar den avgör vilka människor vi blir. Genom att forma miljöer, skapa transportvägar, erbjuda tillgänglighet, öppna mötesplatser så vi ser varandra (Rumänska tiggare visar hur världen ser ut…) och varandras värde då blir vi andra människor på gott och på ont. Så kanske slogan borda vara: ”Allt! Överallt?”

Om allt detta tänkte jag blogga i fortsättningen….

Lev väl!

Tommy

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *