månadsarkiv: maj 2017

Utbildningsindustrin

Nya industrin och staden (2)

Utbildningsindustrin

Patrick Quist ringde. Berättade att Linköpings kommun var i Malmö. Frågade: Vad tycker du jag ska prata med dom om? Lansera bostadsmässetanken sa jag. Lars Hågbrandt var stadsbyggnadschef i Linköping. Vi, tillsammans med Jonas Sjölin, kom att arbeta med grundidéerna kring det som i höst visas i Vallastaden. Den grundläggande frågan var var? Vilket område skall exploateras? På 70-talet beslutades att en ny sorts universitet skulle etableras i Linköping. I sann modernistisk anda placerades denna industri (!) på en åker långt ifrån stadskärnan. I samma anda byggdes så småningom en science park. Min fråga till Lars var: Finns det mark att bygga på för att sammanlänka stadens kärna med universitetet? Jodå, Valla. Lars tog dessutom fram ett stort antal alternativa platser. Alla byggherrar tyckte Valla var det sämsta alternativet. Ett c- troligen d-läge.

Argumenten för Valla var dock grundade på fakta och ekonomi. Linköpings Universitet har 18 150 studenter på Campus Valla och drygt 2 000 anställda. Verksamheten omsätter 3,7 miljarder (inklusive Norrköping och Lidingö samt universitetssjukhuset men Valla dominerar stort). Grovt räknat får studenterna 170 miljoner i studielån och bidrag – i månaden. Den ekonomiska effekt Mjärdevi Science Park har kan läggas till. Att detta kan bilda bas, såväl till volym till ekonomi, för att bygga Vallastaden är förstås självklart! Idag talar heller ingen av byggarna i Linköping om Vallastaden som ett uselt läge….

Utbildning är en av våra nya ”industrier”. (I min förra blogg tog jag upp den andra). Svenska städer har insett det och tävlar om att utvecklas som högskoleorter. Perspektivet är ofta att utbildning kommer att lägga grund för framsteg, innovationer och företagsamhet. Alltför sällan diskuteras vad verksamheten i sig har för betydelse och vilka effekter den har för stadens ekonomi och stadskärnans utveckling. Läggs högskolan på åkern får man en effekt, läggs den i stadskärnan en helt annan. Sitter studenterna på kaféerna i centrum blir stadslivet intensivare samtidigt som en väsentlig ekonomisk kraft tillförs. Kraft som också komet från studenternas kulturella engagemang i musik, teater, diskussioner, debatter grundat på nyfikenhet mötesiver, umgängesiver. Studenterna formar staden. Kolla bara de gamla universitetsorterna, Uppsala, Lund… (Mitt i New York går det minst en halv miljon studenter). Detsamma gäller förstås om personalen på högskolan äter sina luncher, handlar sina kläder, mat, smink, går till frisören, tandläkaren.. i stadskärnan.

Högskolelokaler byggs och hyrs ut av Akademiska Hus. Men de är långt ifrån ensamma som hyresvärdar. Förvånansvärt stor del av marknaden är ickestatlig. Högskolorna bestämmer ju själva vem de vill hyra av. Här finns alltså utrymme för kreativa fastighetsägare i stadskärnorna!

Satt jag på ett stadsbyggnadskontor och hade huvudvärk på grund av en tynande stadskärna, där externa köpcentra utarmar staden skulle jag fundera minst lika mycket på det utbildningsindustriella perspektivet som hur jag kan behålla handeln i stadskärnan. Ty handeln följer de pengar som kommer med kunder. Studenter har inte mycket pengar. Men de är många. Och liksom alla med lite pengar så gör de av med det de har…. Dessutom tillför studenterna en möteskultur som stadskärnan är unik att erbjuda. Var jag fastighetsägare i stadskärnan skulle jag förstås tänka till. Det finns ”industrier” där ute med god ekonomi att hyra ut till!

Pensionärsindustrin

Det kan tyckas paradoxalt att betrakta en så trög företeelse som staden som en levande organism. Byggnader, gator, torg, försörjningssystem tar tid att uppföra, förvalta och ändra. Ekonomin i sig, och de enorma värden som staden representerar, rymmer en konservativ dimension men också en dynamisk förändringskraft. Främst i form av de människor som bebor, verkar och vistas. Hur de organiserar sig i företag, institutioner och sammanslutningar.

Mycket styrs av demografi, vilket är särskilt tydligt i vår tid. Seniorerna (vem vill egentligen vara pensionär) är många, många, många och de styr direkt och indirekt stora delar av vår ekonomi.

2015 fanns 2,1 miljoner pensionärer i Sverige enligt Pensionsmyndigheten. Enligt SCB förväntas folkmängden öka med cirka 833 000 personer under de kommande tio åren. Det är i de äldre åldrarna som den största ökningen väntas. Antalet 65 år och äldre, beräknas öka med cirka 314 000. Under samma period väntas en ökning av antalet barn och ungdomar i åldern 0–19 år med nästan 293 000 och en ökning av personer i de mest förvärvsaktiva åldrarna, 20−64 år, med drygt 226 000 personer. Därefter accelererar utveckling med en markant ökning av antalet 80+ dvs vårdtunga människor, även om vi generellt sett blir friskare.

I debatten förbises ofta att pensionärerna konstituerar en ekonomisk kraft av nästan ojämförlig storlek i samhället. Det är dels genom köpkraft i form av pension, dels den ekonomiska aktivitet som samhället helt eller delvis står för i form av sjukvård, seniorvård inklusive hemtjänst (den genomsnittliga kostnader per individ 2014 var 264 043 kronor (Kommun- och landstingsdatabasen KOLADA). Man skulle kunna tala om en ”tjänsteindustri” riktad mot seniorer.

Den totala utbetalade pensionen gick upp till 368,7 miljarder kronor år 2014. Av dessa var allmän pension 257,3 miljarder kronor, tjänstepension 91,3 miljarder kronor, Privat pension 19,9 miljarder kronor. Lägger man dessutom till den offentligt finansierade servicen ser vi att det ligger en enorm ekonomisk kraft i ”Tjänsteindustrin för seniorer”.

Skriver vi fram detta enligt grafen ovan så förstår vi att den köpkraft som genereras (offentlig och privat) accelererar…

Livet är större än bostaden. När man blir senior och vänkretsen av naturliga skäl mindre blir andra frågor större: Hur och var man träffar folk. Att kunna välja vem och vilka man träffar. Att lätt ta sig till sina vänner och att familj, barn och barnbarn enkelt kan komma på besök liksom kamrater och bekanta. Enkelt kunna nå och nås av nödvändig omsorg. Möjligheten att göra nya bekantskaper. Helt enkelt att se och sedd. När samhället spritt ut de institutioner som man som gammal besöker blir kommunikationerna svåra och tidsödande. Samtidigt som i alla städer samtliga kollektiva transporter utgår till stadens centrum har förtjusta modernister lagt institutionerna, till stor del, i periferin…. Om hälsovården, tandvården, bostaden, motionslokalen, aktiviteter som kulltur och fortbildning, med mera med mera samlas bekvämt i stadskärnan skulle seniorernas liv bli bättre.

En attraktiv stadskärna är en viktig förutsättning för tillväxt i en kommun. Ett levande centrum lockar till sig investerare, besökare, invånare och entreprenörer. Men många städer brottas med tynande centrum i takt med att externa köpcentra expanderar. OBS och B&W hade som idé att sälja billigt i billiga lokaler utanför stadskärnan. Stora ytor för bilar utanför och produkter på lastpallar innanför, skulle göra bilfärden lönsam för helghandeln. Det var då det. Idag har fina butiken flyttat ut till externa lägen. Lastpallarna har ersatts av vindlande ”gator”. Maten har flyttat in och nu senast den flashiga biografen. Alltmer söker man imitera stadskärnorna. ”Köpupplevelsen” har ju varit större i den mysiga stadskärnan, än i köpladan. Då gäller det helt enkelt att bygga ”köpstad” under ett tak… Det senaste åbäket (Mall of Scandinavia) beräknas omsätta 4 000 000 000 SEK årligen.

Men stadskärnan står inte stilla. Nya verksamheter kommer till. Gamla förstärks. Antalet Gym växer, de tar till och med plats i skyltfönstren så att svetten kan få narcissistiska övertoner. ”SPA”-skyltar vittnar om skönhetstrenden tillsammans med nagelkonstnärer, fiskar som äter förhårdnader och ljusrum. Stadskärnan drar också nytta av arbetslivets förändring. Allt fler enmansföretag växer upp, därför ser vi människor på café med en laptop framför sig. Helt enkelt för att de vill vara på en plats där andra finns. Andra har sina möten över en kopp, billigt och bra.

”The economy stupid” konstaterade Bill Clintons kampanjstrateg redan 1992. Av detta märks inte mycket i samhällsplaneringen. Om så vore skulle planerarna klä sina ritbord med funderingar över hur ”pensionärsindustrin ” skulle strukturera staden. Och i stället för att dunders över butiksdöden tillföra staden köpkraft. Allt i syfte att göra seniorernas liv enklare och staden attraktivare. Ett första steg vore att fråga hur människor vill ha det. Ungefär som vi gjorde i UngBo12. Varför inte ett SenBo20?